Sven-Eric Liedman vs Ann Heberlein - En recension av en recension

Sydsvenskans kultursidor har sedan en längre tid utgjort en plattform för kulturradikaler och vänsterliberaler som verkar förenas i sin avsky för personer som dristar sig kritisera svensk flykting- eller integrationspolitik. Deras verklighetsbeskrivning är enkel. Alla som söker asyl har rätt till asyl. All invandring är enbart positiv för det svenska samhället, Det finns inga gränser för hur många flyktingar eller invandrare som Sverige kan eller bör ta emot. Alla som ifrågasätter tidigare nämnda utgångspunkter är hjärtlösa och/eller okunniga. Den retoriska tekniken består vanligtvis vid delegitimering, förnekande, förminskande, misstänkliggörande genom "guilt by association" och/eller moraliskt förklenande av meningsmotståndaren, Jag antar att konformism drabbar de flesta kulturredaktioner, förr eller senare. Det som förvånar mig är dock den återkommande pinsamt låga nivån på skriftställarnas alster. Ett exempel på sådant lågvattenmärke var arkitekten Ola Anderssons recension av Lars Åbergs, Framtidstaden, en bok om Malmös utveckling de senaste decennierna (SDS, 18/1, 2017). Lars Åbergs efterföljande replik i samma tidning (SDS, 20/1, 2017), som formligen strimlar Anderssons argumentation i stycken, borde ha fått redaktionen att se över sin publiceringspolicy. Skam den som ger sig. I dagens Sydsvenskan (SDS, 14/8, 2017) var det dags att släppa lös det tunga artilleriet i skepnaden av den gamle ärkemarxisten tillika professor emeritus Sven-Eric Liedman. Liedman riktar in sig på kulturvänsterns (vid sidan av GPs ledarredaktör Alice Tedorescu) egen pinata, Anne Heberlein, i en recension av hennes nya bok ”Den banala godheten”. Jag använder citationstecken då en recension kräver åtminstone ett minimum av hederlig uppsåt när man ska förhålla sig till det man önskar bedöma.  Det tar inte många minuter att inse att så inte är fallet med Liedmans partsinlaga. Så, hur tar sig Liedman an sin uppgift att sänka Heberlein? 
Liedmans "recension" kan indelas i princip fyra delar. I den första delen, som utgör mer än en tredjedel av den total textmassan, får läsaren en historisk genomgång av de, enligt Liedman, fyra stora ideologiskt förändringar som skett i Sverige sedan andra världskrigets slut. Syftet är uppenbart att sätta scenen för läsarna, inte minst att dela samhällets aktörer i goda (Kina, socialdemokrati, Sara Lidman, Jan Myrdal, Thomas Piketty etc)  och onda (USA, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Carl Bild, Donald Trump, ekonomer, nyliberalism). När han ändå är igång slänger han även in den svenska nationalekonomins nestor Assar Lindbeck i den senare gruppen. Utvecklingen har uppenbarligen gått från att domineras av demokrater och förkämpar för mänskliga rättigheter, inte minst under det paradisiska tillståndet som kännetecknade 1968 års samhällsdebatt, för att sedan tas över av konservativa, anglosaxiska ekonomskurkar. Man behöver inte vara professor i idéhistoria för att redan här inse i vilket fack herr Liedman avser att placera Heberlein. Det blir man dessutom omedelbart varse om i denna andra delen av texten i vilken Liedman presenterar Ann Heberlein som en av de intellektuella som gripits av den nya flyktingrestriktiva andan, i nära förening med Sverigedemokraterna. Det faktum att den idag kraftigt kringskurna flyktingpolitiken faktiskt är av ganska låg ålder och att det var en S/MP regering som genomförde tillbakagången till den restriktiva flyktingpolitik som rådde i Sverige fram till 90-talet håller Liedman tyst om. I den tredje delen är det dags för operation förminskning av Ann Heberlein som akademiker. Här får vi korthet veta att Heberlein är docent i etik, att hon förvisso gett ut några böcker som är lämpade för en större publik (läs: mindre fina), att de inte var några mästerverk (läs: mer kan man inte förvänta) men att de inte "stack ut från vad som var comme il faut (läs: då visste hon sin plats). Vi får nu för första gången efter 4200 tecken veta namnet på boken som Liedman avser att bedöma, "Den banala godheten". Här får vi dessutom veta att Liedman minsann var först med att använda begreppet "banal godhet". När det nu inte kan råda några tvivel hos någon om vilken ömklig figur Ann Heberlein måste vara (snor gör hon dessutom) är Liedman redo att i textens sista del diskutera det faktiska innehållet i hennes senaste bok i. Så vad får vi veta? Tja, att Heberleins sätt att använda sig av konsekvensetiken när hon problematiserar år av havererad flykting- och integrationspolitik är undermålig, och att hon minsann borde använt sinnelags- och dygdeetiken istället. Liedman förmår alternativ bryr sig inte om att utveckla sitt resonemang på ett sätt som är begripligt. Det stora flertalet av kultursidornas läsare har inte en susning om de här tre begreppen, vilket Liedman självfallet är fullt medveten. Här handlar det om att inpränta bilden av intellektuell överlägsenhet, inte att föra en ärligt menad och upplysande diskussion om hur vi bör förhålla oss till orsak och verkan i relation till de synnerligen svårartade samhällsproblem som Sverige står inför och som Malmöbor upplever varje dag. Liedman erkänner visserligen problemen som följt i den misslyckade politikens spår: hedersmord, våldtäkter, knarkligor och mord på löpande band, men avfärdar Heberleins botemedel, dvs att upprätta grundläggande lag och ordning, som brutala och utan att erbjuda några egna lösningar.  

Jag delar långt ifrån alla av Ann Heberleins åsikter men jag upplever hennes engagemang att försöka bidra till ett bättre samhälle som genuin. Jag blev förvånad när hon meddelade sin politiska kandidatur men kan som politisk aktiv (L) förstå det. Den politiska miljön känns definitivt mer renhårig och intellektuellt hederlig är den som man finner på kultursidorna. Det säger jag med snart åtta års erfarenhet av att ta debatt med Vellingemoderater.

Var i skolan tänker Vellingemoderaterna spara?

Liberalernas 20 frågor till de styrande Vellingemoderaternas kommunbudget för 2017 förblev obesvarade efter kommunfullmäktiges sammanträde den 22 november. 

Debatten igår var en ömklig upplevelse. 

Vellingemoderaterna har styrt Vellinge kommun i över trettio år. Till skillnad från övriga partier har man till sitt förfogande en omfattande kommunförvaltning. Trots det kunde de med Carina Wutzler (m) i spetsen bara besvara oppositionens frågor med motfrågor. Det imponerar föga.

En central fråga som inte besvarades under gårdagen var varför Vellingemoderaterna antar att lärarnas löner, vilka utgör en betydande andel av kommunens utgifter, kommer att stanna på enbart 2% under 2017?

Vellingemoderaterna kunde inte heller svara på vilka besparingar i skolan som kan aktuella ifall lärarnas löner går över den gränsen? 

Liberalerna yrkade i sitt motförslag att kommunen skulle budgetera för större löneökningar bland lärare än vad den styrande majoriteten budgeterat för, det vill säga 3,4% istället för 2%.

Det är inte realistisk att tro att lärarnas löneökningar i Vellinge kommun kommer att stanna vid 2% under 2017 ifall vi ska leverera den kvalitet som vi alla vill ha. Det vet varje förälder vara barn byter lärare för 3:e eller 4:e gången. Malmö kommun är nu ute och dammsuger arbetsmarknaden på lärare. Det driver upp lönerna. Det finns exempel på lärare som erbjuds 5 000 kr mer i månaden för att byta arbetsgivare.

Då återstår bara besparingar. Var i skolan tänker Vellingemoderaterna spara under 2017?

Skillnad på folk och folk i Vellingepolitiken

I samband med kommunfullmäktige sammanträde den 2 november valde Liberalerna och övriga oppositionspartier rösta igenom en återremittering hela kommunbudgeten för 2107 för vidare beredning. Mig veterligen har det aldrig hänt i kommunens historia.

Vad kan få så olika partier att göra gemensam sak mot Vellingemoderaterna? 

Vi är vana att Vellingemoderaterna utnyttjar maximalt sitt informationsövertag i den politiska beredningen. Vellingemoderaterna kan luta sig mot decennier av eget maktinnehav och tillgång till en bistående tjänstemannakår. Man kan säkert finnas liknande situationer i andra kommuner där ett parti dominerar.

Kanske som en demokratisk kompensation för detta så har beredningen av kommunbudgeten under många år varit den att majoriteten, dvs. Vellingemoderaterna, tar fram ett budgetförslag tillsammans med tjänstemännen. Därefter lägger oppositionspartierna sina budgetförslag som tilläggsyrkande på liggande majoritetsförslag. Det är det enda rimliga, då oppositionspartierna inte har tillnärmelsevis de resurser som den styrande majoriteten har. Den nya ledningen för Vellingemoderaterna delar inte vår syn på rimlighet,

I samband med årets budgetprocess så hade man därför beslutat att nu skulle först tjänstemännen ta fram ett budgetunderlag. Därefter skulle samtliga partier, inkl. inklusive Vellingemoderaterna, lämna in sin egna budgetförslag med utgångspunkt från ett och samma budgetunderlag och inom en angiven tidsram. 

I slutet av budgetberedningen kunde vi konstatera följande:

Vellingemoderaterna hade valt att inte följa sina egna regler och lämna in sitt budgetförslag i tid. Det var först efter upprepade påstötningar under de efterföljande veckorna som materialet lämnades ut från förvaltningen. Vellingemoderaterna hade dessutom försetts med ett annat ekonomiskt underlag från tjänstemännen än det som oppositionspartierna fått. Ett av tjänstemännen prognostiserat budgetunderskott i mångmiljonklassen hade "trollats" bort i Vellingemoderaternas tjänstemannaunderlag. Det som är anmärkningsvärt är att det krävdes ett gemensamt möte med kommunens ekonomidirektör för att få detta verifierat.

Det var vad som fick bägaren att svämma över för oss Liberaler. Hur ska vi kunna representera våra väljare på ett bra sätt om tjänstemännen presenterar en version av ekonomin för oppositionspartierna och en annan till den styrande majoriteten? 

Men. det kanske var det som var meningen?

Bättre sommarlov för barn? Carina Ws (M) ointresse talande

För mer än två år sedan, 2013, motionerade Liberalerna i Vellinge om ett åtgärdsprogram för att skapa bättre förutsättningar för ungdomar mellan 13-17 till ett meningsfullt sommarlov.

Det här är en tid i livet som många kan känna som lite jobbig. Man vill inte vara med småkidsen men släpps inte in i vuxenvärlden. En politiskt harmlös motion med vällovligt syfte.

Idag 2016 väntar vi fortfarande på att motionen ska behandlas i kommunfullmäktige. Behandlingen blev dessutom ytterligare fördröjd förra månaden när Vellingemoderaterna med Carina Wutzler i spetsen valde att återremittera motionen utan någon förklaring. Ikväll, i samband med kommunfullmäktiges sammanträde, frågade jag Carina hur man kan låta beredningen ta sådan tid. Svaret: 'Tja, ibland hamnar en motion mellan två stolar'. Vellingemoderaternas ointresse bara understryker behovet av att fler av oss andra engagerar sig för den här ungdomsgruppen.

L och M överens om nyanlända elever

I samband med utbildningsnämndens sammanträde den 22 februari antogs riktlinjer för hur nyanlända elever ska tas emot i vår kommun.
Jag är glad över att Liberalerna och Vellingemoderaterna kunde enas om målet att nyanlända ska spridas så brett som möjligt bland Vellinges kommunala och fristående skolor. Det är en bärande princip som, ifall den nu efterföljs, kommer att tjäna vår kommun väl i framtiden. Som född och uppvuxen i Malmö vet jag mer än väl vad motsatt politik leder till. Friskolor har dessutom nu ett gyllene tillfälle att en gång för alla visa att man är beredda att ta ett lika stort ansvar som de kommunala i att möta en av Sveriges viktigaste utmaningar. Missar man den chansen ger man argumenten på ett silverfat till "friskolehatarna" på vänsterkanten.

Bekymrade miljöpartister

Sydsvenskan rapporterade nyligen (30 jan) om bekymrade miljöpartister som synar Kastrups ID-kontroller. Tanken svindlar. Miljöpartiet vara en av de hårdaste motståndarna mot ett svenskt EU-medlemskap vid folkomröstningen 1994 och svängde först 2008 . Man var en av de hårdaste motståndarna till beslutet att bygga Öresundsbron. Det är genom EU som vi uppnådde den fria rörligheten via Schengen-samarbetet. Ett samarbete som inleddes under 1990-talet. Det är genom Öresundsbron som rörligheten och integrationen mellan södra Sverige och östra Danmark tog fart på riktigt. Med det som bakgrund känns det smått surrealistiskt att läsa om representanter från Miljöpartiet som arrangerar studieresa till Kastrup för EU-parlamentariker; och som i sin tur förfäras av de återupprättade gränskontrollerna för resenärer på väg över Öresundsbron. Den fria rörligheten inom EU skapades inte för att ge flyktingar rätten att fritt fram välja asylland. Den fria rörligheten hotas nu på grund av EU:s oförmåga att upprätthålla Dublinförordningen under en pågående flyktinginvandring och att sätta hårt mot osolidariska medlemsländer att ta emot sin beskärda del av människorna; och en fram till nu helt orealistisk svensk flyktingpolitik. Miljöpartiet har varit en påskyndare av det sistnämnda. ID-kontrollerna är en helt logisk följd av att vi hade tappat kontrollen på flyktingströmmarna in i vårt land. Dåvarande alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken var ett misstag och de borgliga partierna gör klokt i att fokusera på socialdemokraterna i eventuella framtida överenskommelser.  Ifall vi på sikt ska bevara Schengensamarbetet måste vi och övriga länder i EU få kontroll på flyktinginvandringen till EU, men Miljöpartiet utgör ingalunda en trovärdig och konstruktiv kraft i det arbetet.

Tomma ord från Sverigedemokrater

I samband med Vellinge kommunfullmäktiges sammanträde den 27/1 debatterades Sverigedemokraternas motion om att kommunen ska anordna en föreläsning om islam för politiker och allmänhet. Man motiverade motionen bland annat med att ”media alltför ofta ignorerar de samhällsproblem som uppstår i takt med att den muslimska invandringen ökar”. Det är en politikers uppgift att identifiera samhällsproblem och presentera lösningar oavsett media. Jag blev då milt sagt förvånad när Karl-Johan Persson (SD) m fl inte kunde ge några konkreta exempel på vilka ”samhällsproblem” han ville komma åt, var de finns i Vellinge kommun och på vilket sätt en föreläsning skulle råda bot på sagda problem. I åratal har Sverigedemokraterna talat om att bristen på demokrati och” öppenhet om islam”. När man då får chansen att lägga fram sin sak i vanlig demokratisk ordning blir man svar skyldiga. Det imponerar föga. Ifall inte har något bättre för sig kan man bevittna eländet på Velliinges hemsida:http://bambuser.com/channel/Vellinge

Sverige har definitivt ett växande problem med religiösa fundamentalister och personer med patriarkala värderingar som återigen fått fotfäste i vårt land. Det de har gemensamt är att de anser sig kunna sätta sig över vårt samhälles spelregler. De som drabbas allra hårdast av deras härjningar är flickor och kvinnor i invandrartäta förorter. Ansvariga politikers undfallande och passiva attityd till den utvecklingen är enda stort svek mot de drabbade. Ifall man ska komma åt det problemet krävs det dock mer genomtänkta förslag än vad Sverigedemokraterna i Vellinge kunde leverera.

Slutligen, under debatten uttryckte representanter för bland annat Nya Listan sympati för tanken bakom motionen och vikten av en ökade förståelse för islam. Jag har svårt för att känna sympati för en tanke som är så grumligt uttryckt av motionären i en så pass allvarlig fråga. Vad gäller förståelse för islam så finns det redan åtskilliga möjligheter för medborgare att lära mer om islam, inklusive att helt enkelt börja prata med människor med den trosuppfattningen. 

Jag är övertygad om att om nyanlända kommer ordentligt in i skolan och på arbetsmarknaden så kommer eventuella problematiska egenheter slipas ned bland det stora antalet och anpassning ske till det omgivande samhället. Politiker och myndigheter gör klokt i att låta vanliga människor leva sitt liv i fred och koncentrera sig på dem som anländer till vårt land med den uppenbara inställningen att inte följa samhällets spelregler och att göra livet surt för andra. De sistnämnda måste fås att förstå att de har en bister tillvaro att se an ifall de inte ändrar sig eller lämnar landet. Det är bättre använda skattepengar.

Anders Cnattingius (L)

Gruppledare

Vellinge kommunfullmäktige