måndag 14 augusti 2017

Sven-Eric Liedman vs Ann Heberlein - En recension av en recension

Sydsvenskans kultursidor har sedan en längre tid utgjort en plattform för kulturradikaler och vänsterliberaler som verkar förenas i sin avsky för personer som dristar sig kritisera svensk flykting- eller integrationspolitik. Deras verklighetsbeskrivning är enkel. Alla som söker asyl har rätt till asyl. All invandring är enbart positiv för det svenska samhället, Det finns inga gränser för hur många flyktingar eller invandrare som Sverige kan eller bör ta emot. Alla som ifrågasätter tidigare nämnda utgångspunkter är hjärtlösa och/eller okunniga. Den retoriska tekniken består vanligtvis vid delegitimering, förnekande, förminskande, misstänkliggörande genom "guilt by association" och/eller moraliskt förklenande av meningsmotståndaren, Jag antar att konformism drabbar de flesta kulturredaktioner, förr eller senare. Det som förvånar mig är dock den återkommande pinsamt låga nivån på skriftställarnas alster. Ett exempel på sådant lågvattenmärke var arkitekten Ola Anderssons recension av Lars Åbergs, Framtidstaden, en bok om Malmös utveckling de senaste decennierna (SDS, 18/1, 2017). Lars Åbergs efterföljande replik i samma tidning (SDS, 20/1, 2017), som formligen strimlar Anderssons argumentation i stycken, borde ha fått redaktionen att se över sin publiceringspolicy. Skam den som ger sig. I dagens Sydsvenskan (SDS, 14/8, 2017) var det dags att släppa lös det tunga artilleriet i skepnaden av den gamle ärkemarxisten tillika professor emeritus Sven-Eric Liedman. Liedman riktar in sig på kulturvänsterns (vid sidan av GPs ledarredaktör Alice Tedorescu) egen pinata, Anne Heberlein, i en recension av hennes nya bok ”Den banala godheten”. Jag använder citationstecken då en recension kräver åtminstone ett minimum av hederlig uppsåt när man ska förhålla sig till det man önskar bedöma.  Det tar inte många minuter att inse att så inte är fallet med Liedmans partsinlaga. Så, hur tar sig Liedman an sin uppgift att sänka Heberlein? 
Liedmans "recension" kan indelas i princip fyra delar. I den första delen, som utgör mer än en tredjedel av den total textmassan, får läsaren en historisk genomgång av de, enligt Liedman, fyra stora ideologiskt förändringar som skett i Sverige sedan andra världskrigets slut. Syftet är uppenbart att sätta scenen för läsarna, inte minst att dela samhällets aktörer i goda (Kina, socialdemokrati, Sara Lidman, Jan Myrdal, Thomas Piketty etc)  och onda (USA, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Carl Bild, Donald Trump, ekonomer, nyliberalism). När han ändå är igång slänger han även in den svenska nationalekonomins nestor Assar Lindbeck i den senare gruppen. Utvecklingen har uppenbarligen gått från att domineras av demokrater och förkämpar för mänskliga rättigheter, inte minst under det paradisiska tillståndet som kännetecknade 1968 års samhällsdebatt, för att sedan tas över av konservativa, anglosaxiska ekonomskurkar. Man behöver inte vara professor i idéhistoria för att redan här inse i vilket fack herr Liedman avser att placera Heberlein. Det blir man dessutom omedelbart varse om i denna andra delen av texten i vilken Liedman presenterar Ann Heberlein som en av de intellektuella som gripits av den nya flyktingrestriktiva andan, i nära förening med Sverigedemokraterna. Det faktum att den idag kraftigt kringskurna flyktingpolitiken faktiskt är av ganska låg ålder och att det var en S/MP regering som genomförde tillbakagången till den restriktiva flyktingpolitik som rådde i Sverige fram till 90-talet håller Liedman tyst om. I den tredje delen är det dags för operation förminskning av Ann Heberlein som akademiker. Här får vi korthet veta att Heberlein är docent i etik, att hon förvisso gett ut några böcker som är lämpade för en större publik (läs: mindre fina), att de inte var några mästerverk (läs: mer kan man inte förvänta) men att de inte "stack ut från vad som var comme il faut (läs: då visste hon sin plats). Vi får nu för första gången efter 4200 tecken veta namnet på boken som Liedman avser att bedöma, "Den banala godheten". Här får vi dessutom veta att Liedman minsann var först med att använda begreppet "banal godhet". När det nu inte kan råda några tvivel hos någon om vilken ömklig figur Ann Heberlein måste vara (snor gör hon dessutom) är Liedman redo att i textens sista del diskutera det faktiska innehållet i hennes senaste bok i. Så vad får vi veta? Tja, att Heberleins sätt att använda sig av konsekvensetiken när hon problematiserar år av havererad flykting- och integrationspolitik är undermålig, och att hon minsann borde använt sinnelags- och dygdeetiken istället. Liedman förmår alternativ bryr sig inte om att utveckla sitt resonemang på ett sätt som är begripligt. Det stora flertalet av kultursidornas läsare har inte en susning om de här tre begreppen, vilket Liedman självfallet är fullt medveten. Här handlar det om att inpränta bilden av intellektuell överlägsenhet, inte att föra en ärligt menad och upplysande diskussion om hur vi bör förhålla oss till orsak och verkan i relation till de synnerligen svårartade samhällsproblem som Sverige står inför och som Malmöbor upplever varje dag. Liedman erkänner visserligen problemen som följt i den misslyckade politikens spår: hedersmord, våldtäkter, knarkligor och mord på löpande band, men avfärdar Heberleins botemedel, dvs att upprätta grundläggande lag och ordning, som brutala och utan att erbjuda några egna lösningar.  

Jag delar långt ifrån alla av Ann Heberleins åsikter men jag upplever hennes engagemang att försöka bidra till ett bättre samhälle som genuin. Jag blev förvånad när hon meddelade sin politiska kandidatur men kan som politisk aktiv (L) förstå det. Den politiska miljön känns definitivt mer renhårig och intellektuellt hederlig är den som man finner på kultursidorna. Det säger jag med snart åtta års erfarenhet av att ta debatt med Vellingemoderater.