Nej Carina, modersmålsundervisningen är inte problemet.

Tre moderata kommun- och regionpolitiker, inklusive Vellinges kommunalråd Carina Wutzler, gick nyligen ut med krav på att avskaffa modersmålsundervisningen som del i skolans grunduppdrag. Som argument anger man att elever med svenska som andraspråk har de lägsta meritvärdena, att nuvarande system hämmar och försämrar inlärning av det svenska språket, och att modersmålsverksamheten är resurskrävande för kommunerna. Det moderata utspelet är olyckligt av minst två skäl. För det första vittnar det om en bristande kunskap om rådande forskning i området. För det andra, vilket dessutom är mer allvarligt, riskerar drar det fokus från den svenska skolans riktiga problem. Det är en politisk förnyelse som vare sig gynnar nyanlända elever eller förbättrar förutsättningarna för en kommande alliansregering. Vi är eniga med dem om att svensk skola står inför en rad utmaningar. Ett helt avgörande problem som vi måste lösa är det faktum att elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade bland dem som inte når kunskapsmålen i skolan. En viktig förutsättning för att tillgodogöra sig undervisningen är att man kan svenska. Det finns däremot ingenting som talar för att modersmålsundervisning i sig skulle utgöra ett hinder till förbättrade kunskapsresultat bland utlandsfödda, snarare tvärtom. Vetenskapsrådet publicerade 2012 en forskningsöversikt om det rådande kunskapsläget kring bland annat den inbördes relationen mellan första- och andraspråksinlärning.  Författarna till rapporten kunde konstatera att de studier som undersökt behärskning i bägge språken inte kunnat påvisa något negativt samband. Senare studier har pekat på ett positivt samband, det vill säga att behärska sitt eget modersmål underlättar inlärning av svenska språket. Det är förvisso förvånande att debattörerna inte har satt sig in det rådande kunskapsläget innan man valde att ställa sig bakom en debattartikel som efterföljande totalsågades av en lång rad av forskare och lärare. Liberalerna i Vellinge har under flera år verkat för att få in mer forskningsbaserade strategier för den lokala skolutvecklingen och känt att vi fått ökande gehör för den principen hos de styrande Vellingemoderaterna. Vi utgår från att debattartikeln inte representerar ett skifte i moderat skolpolitik på nationell nivå. Det vore djup problematiskt ifall ett alliansparti väljer att slå in på en väg som måhända kan ge enkla opinionsmässiga poäng, men som i sak riskerar motverka sitt syfte. Låt oss rikta in skolpolitik på grundproblemet i svensk skola, nämligen den i decennier starkt ideologiska styrningen. Det handlar om tanken om den till varje pris ”samlade klassen” som kan ställa helt orimliga krav på lärarens förmåga att upprätthålla studiero. Det handlar om en pedagogik som nedvärderar kunskap med ett understundom helt bisarrt motstånd mot lärarledd undervisning. Det handlar om en skola som drabbar i synnerhet resurssvaga elever med studieovan hemmamiljö. Elever med utländsk bakgrund är överrepresenterade i den gruppen. Skolverket redovisar i en analys från 2016 av två delförklaringar till hur invandringen påverkat negativt skolresultaten. Från och med 2008 skedde en markant förändring då årskurs 9-eleverna i större utsträckning invandrat från länder med låg utvecklingsnivå på skolsystemen och som ligger utanför Europa. Fram till mitten av 2010-talet hade elevernas föräldrar en utbildningsnivå som närmade sig föräldrar till elever med svensk bakgrund. Under de senaste tre–fyra åren har dock den genomsnittliga utbildningsnivån hos föräldrar till utlandsfödda elever sjunkit. Det är mot detta förhållande som nästa alliansledda skolreform måste rikta in sig på ifall vi verkligen vill föra utvecklingen framåt. Magnus Henrekson m fl visar på ett övertygande sätt i den nyligen utkomna boken ”Kunskapssynen och pedagogiken” att det går att vända utvecklingen. Det handlar bland annat om att övergå till ett i huvudsak lärarlett lärande med en strukturerad ämnesundervisning baserad på hjärnforskning, reell kunskapsmätning och fokus på studiero.  Länder som genomfört sådana förändringar har förbättrat sina resultat, inte minst bland de mest utsatta eleverna. Låt oss en gång för alla göra upp med flumskolan. Den är precis som grundaren av den framgångsrika friskolan Engelska Skolan, Barbro Bergström, säger ”skapad av eliten” och kommer inte på allvar erbjuda nyanlända elever en möjlighet till klassresa. Något vi alla är eniga om är en nödvändighet ifall Sverige ska hålla ihop. Bruka allvar och lämna hemspråksundervisningen ifred.

Obegriplig huvudledare om bibliotek

Sydsvenskans ledarsida valde under helgen att dra en lans för Stockholms kulturborgarråd Roger Mogert (s) som i debattartikel retat upp de flesta som hyser något intresse för Sveriges bibliotek.

Vad handlar debatten egentligen om? Paula Neuding, Göteborgs-Posten, drog under 2015 igång debatten om det tilltagande stöket på landets bibliotek. Utgångspunkten för hennes resonemang var en genomgång av incidentrapporter från Stockholms bibliotek under perioden 2013-15, som vittnade om 500 fall av våld, stölder och stök. Genomgående teman av hot mot såväl anställda som besökare, ofta förekommande i förorter och inte minst från ungdomsgäng med invandrarbakgrund. Det sistnämnda fick reptilhjärnan hos debattörer på vänsterkanten att omedelbart gå i klinch med Paula Neuding. Neuding anklagades för att svartmåla förorterna, spä på främlingsfientlighet och förespråka ålderdomlig tystnadskultur. Det faktum att statistik och biblioteksanställda upprepade gånger bekräftade den situation som Neuding beskriver och att otryggheten stått i fokus i hennes problembeskrivning inte tystnad, hjälpte föga. Demarkationslinjerna var dragna och har så förblivit hela tiden. Mogerts debattartikel är i grund och botten bara en förlängning av tidigare vänsterdebattörers retorik. Enligt honom så styrs biblioteksdebatten av konservativa debattörer, som vill omvandla bibliotek till mausoleum och hyser klassförakt. Sydsvenskan väljer att tillerkänna Mogert ädla motiv, han vill bredda debatten. Verkligen? Att pådyvla sin meningsmotståndare åsikter eller bevekelsegrunder som de aldrig har utryckt är inte att vilja vidga debatten, det är att försöka kortsluta debatten. 

Varje dag drar biblioteksanställda sitt strå till stacken för göra vårt samhälle en aningen lite mer civiliserat. På biblioteken ges vem som helst, oavsett social bakgrund eller etnicitet, en fristad för förkovran eller bara lite verklighetsflykt. Det hotas av människor som uppenbarligen inte förstår uppvisa grundläggande anständigt beteende. Istället för att ta problemet på allvar väljer liberala Sydsvenskan att precis som Mogert försöka blanda om korten. Därmed ställer man sig på samma sida som buset, mot biblioteksanställda och besökare, svenskar som invandrare. Det är fullständigt obegripligt för mig som liberal.

Kommentar till SDS huvudledare

Följande replik skickades in till Sydsvenskan med anledning av att deras huvudledare kritiserar Vellinge kommunfullmäktiges beslut att förbjuda tiggeri. De ville inte publicera repliken i sin helhet:

Sydsvenskans huvudledare kritiserar Vellinge kommunfullmäktiges beslut att förbjuda tiggeri. Argumentationen känns igen från tidigare och kan väl sammanfattas ungefär enligt följande. 

Tiggarna är diskriminerade romer som vi inte har en aning om hur vi ska får deras hemländer att ta ansvar för, men någon lärdom från vår egen välfärdsstats uppbyggnad kan vi inte dra. Vi är egentligen medvetna om att det enda egentligen sättet att i vårt land rå på tiggarnas fattigdom är att ge dem full tillgång till vårt välfärdssystem, men kommer aldrig fungera och därför undviker vi att ta upp den delen. Vi måste därför acceptera att öppet tiggeri är en naturlig del av vår stadsbild för överskådlig framtid. Att förbjuda tiggeri spär på antiziganism, är omänskligt, populistiskt, onödigt kostsamt och inte minst om den hållningen uttrycks av ”välmående Vellinge”, läs ”själviska Vellinge”.

Men, tänk om det faktisk är så att man kanske kan dra några slutsatser från vår egen historia? Att tro att det faktiskt går att hjälpa andra länder att bygga välfärdsmodeller som inbegriper deras allra svagaste och utsatta? Att man kan befara att fortsatt tiggeri kommer att öka fördomar mot romer, även dem som är svenska medborgare? Att man kan vägra acceptera tiggeri eftersom det strider mot allt vad man lärt sig är ett anständigt och hållbart samhälle.  Att man kan tycka att priset för att inte göra något helt enkelt blir för högt? Och att man trots det ändå kan anses vara en vanlig, hygglig människa, oavsett hemkommun?

Tänk tanken åtminstone, så kanske vi kan få en mer konstruktiv debatt och hitta en lösning.

Därför röstade vi för ett tiggeriförbud i Vellinge kommunfullmäktige

Kommunfullmäktige har att ta ställning till ett förslag om en förändring i allmänna lokala ordningsföreskrifter i syfte att förbjuda tiggeri på ett antal platser i Vellinge kommun. Vi Liberaler hade helst sett ett nationellt förbud men i avsaknad av en regering och lagstiftare som agerar så måste kommunpolitiken kunna agera. Vi vill inte att vår kommun ska se samma utveckling som andra kommuner, men det finns en rad principiella skäl till varför vi aldrig kan acceptera tiggeri i vårt samhälle. Vi yrkar därför bifall till förslaget.

Vi vill dock göra det klart att vi ifall Länsstyrelsen underkänner beslutet så anser vi Liberaler att vi måste hitta andra vägar. Vi är inte beredda att använda skattepengar till att bedriva rikspolitik via domstolar.

Jag vill kommentera några av de argument som förts fram i debatten, utanför och inne i denna kammaren, av de som ställer sig emot ett tiggeriförbud och som är minst sagt anmärkningsvärda.

Argument 1:  Man kan inte förbjuda fattigdom.

Vem har någonsin påstått det?

Argument 2. Det handlar om fördomar mot romer.

Det är direkt oförskämt mot oss som försöker förhållas oss till ett allvarligt socialt problem. Det är företeelsen som vi inte kan acceptera, inte tiggarens etnicitet. Dessutom finner man både romer och icke-romer bland de som tigger.

Argument 3. Ni gör gemensam sak med Sverigedemokraterna?

Det har inte med den konkreta sakfrågan att göra.

Argument 4. Vad ska andra säga om vår kommun?

Att använda sig av ett varumärkestänkande i en fråga om fattigdomsbekämpning anser vi är minst sagt fel.

Gemensamt med nämnda argument är att de bara syftar till en enda sak, och det är att kortsluta debatten genom att dela in meningsmotståndarna i goda och onda. Det är vare sig bra för demokratin eller för oss närmare en lösning.

Det anförs dessutom några argument i debatten som är direkt felaktiga:

Argument 5: Det är en än mänsklig rätt att tigga.

Nej, att tigga är inte en mänsklig rättighet. Det är inte att vare sig betrakta som skyddat av den svenska yttrandefriheten eller den fria rörligheten inom EU. Det finns inte stöd för att hävda en sådan sak, Ifall man vill ändra på det så står det fritt fram att driva opinion för att göra tiggeri till en mänsklig rättighet.

Argument 6: Sverige har ett ansvar för de utländska tiggarna när de är här.

Nej, Sverige har inte något ansvar för de utländska tiggarna utöver det som regleras inom EU.  De har inte rätt till det svenska välfärdssystemet.  Ifall man vill ge alla, även utländska medborgare, rätt till vårt socialsystem så ska man vara tydligt med det och driva opinion för att en sådan förändring kommer till stånd.

Vi skulle slutligen vilja uppehålla oss lite mer vid argumentet att ett tiggeriförbud är att visa förakt för de svagaste. Det tycker vi är en vårdslös retorik.

Många av oss lever ett liv som vi till stor del kan tacka den svenska välfärdsmodellen. Men, låt oss göra en sak klar, den framgångsrika svenska välfärdsmodellen har aldrig byggt på välgörenhet eller enkelriktad generositet. Det hade verkligen varit att visa förakt för det svagaste. 

Vad det handlade om var istället

1. Ett samhällskontrakt om ömsesidiga rättigheter och förpliktelser mellan stat och medborgare

2. En insikt om att det är genom arbetet som man bygger mänskligt välstånd och värdighet.

Den svenska välfärdsmodellen är till mycket stor del skapat av ett parti, socialdemokraterna. 

En rad socialdemokratiska politiker satte sin prägel på utvecklingen från 1900-talets början och framåt: Bernard Eriksson, Herman Lindqivist, Gustav Möller, Albert Forslund, Gunnar Sträng, John Eriksson, Torsten Nilsson m fl,

Alla socialministrar under den tiden då grunden lades för välfärds-Sverige och då tiggeri var förbjudet. Samtliga sprungna ur enkla förhållanden. Gustav Möllers uppväxt har beskrivit som så nära trasproletariat man kan komma. 

För samtliga var det en självklarhet att tiggeri inte hade någon plats i Sverige. Menar någon på fullt allvar att t ex Gustav Möller, Sveriges meste socialminister, drevs av förakt mot de svaga?

Vad det istället handlar om är att den tidens politiker insåg att den dagen man tillät tiggeri så skulle de stora fattiga massorna, de svagaste, vara hjälplöst förlorade i framtiden.Tiggeri är förnedrande, det permanentar människors underlägsenhet och fattigdom. Allmosor handlar i huvudsak om givarens behov av få känna sig godhjärtad och inte om att ändra fattigdom i grunden. 

Dåtidens reformpolitiker betackade sig för sådan ”välgörenhet”.Och för att citera en debattredaktör, tiggeri är en väldigt ineffektiv form av fördelningspolitik. 

Vår välfärdsmodell är inte minst ert arv från socialdemokraterna, Ett arv som partiet kan känna stolthet över. Det är därför för oss helt obegripligt hur socialdemokraterna kan gör gemensam sak med Miljöpartiet m fl i den här frågan och förskingrar det arvet.

Många invänder och frågar: De utländska tiggarna är ju här därför att förhållanden i deras egna hemländer inte ger dem något annat val. Måste vi inte ta ansvar för dem?

Jo, vi måste ta ansvar för att hjälpa dem där det gör skillnad.

Det torde vara uppenbart för de flesta att de utländska tiggarnas sociala rättigheter är uruselt tillgodosedda av Rumäniens och Bulgariens regimer, men det innebär inte att de har rätt till det svenska välfärdssystemet.  

Lösningen måste därför ligga i deras hemländer. Lösningen kan inte vara att Sverige bokstavligen återinför det öppna tiggeriet som en socialt accepterad form för inkomst. Vad är nästa steg? Införande av barnarbete? Vi anser att våra meningsmotståndare inte har tänkt igenom det här ordentligt. 

Lösningen måste vara att vi hjälper de utländska tiggarna att organisera sig för att ta kampen för sina rättigheter på hemmaplan. Att bygga sin välfärdsmodell.

Pengar finns i inom EU i form av sociala fonder. Kunskapen om hur man arbetar effektivt politiskt kan hjälp- och frivilligorganisationer bidra med på plats- Vår regering kan fortsätta trycka på. 

Men, en femåring kan räkna ut att det blir helt omöjligt att hjälpa någon på plats i sitt hemland om föremålen för insatserna samtidigt sitter och tigger på gator och torg i Sverige.

Verklig fattigdomsbekämpning har aldrig handlat om skönhetstävling i medkänsla, det har aldrig handlat om att ge peng i en mugg. Det förstod man för 100-år sedan, det borde vi förstå även idag. 

Därför röstar vi i för ett tiggeriförbud i vår kommun.

Sven-Eric Liedman vs Ann Heberlein - En recension av en recension

Sydsvenskans kultursidor har sedan en längre tid utgjort en plattform för kulturradikaler och vänsterliberaler som verkar förenas i sin avsky för personer som dristar sig kritisera svensk flykting- eller integrationspolitik. Deras verklighetsbeskrivning är enkel. Alla som söker asyl har rätt till asyl. All invandring är enbart positiv för det svenska samhället, Det finns inga gränser för hur många flyktingar eller invandrare som Sverige kan eller bör ta emot. Alla som ifrågasätter tidigare nämnda utgångspunkter är hjärtlösa och/eller okunniga. Den retoriska tekniken består vanligtvis vid delegitimering, förnekande, förminskande, misstänkliggörande genom "guilt by association" och/eller moraliskt förklenande av meningsmotståndaren, Jag antar att konformism drabbar de flesta kulturredaktioner, förr eller senare. Det som förvånar mig är dock den återkommande pinsamt låga nivån på skriftställarnas alster. Ett exempel på sådant lågvattenmärke var arkitekten Ola Anderssons recension av Lars Åbergs, Framtidstaden, en bok om Malmös utveckling de senaste decennierna (SDS, 18/1, 2017). Lars Åbergs efterföljande replik i samma tidning (SDS, 20/1, 2017), som formligen strimlar Anderssons argumentation i stycken, borde ha fått redaktionen att se över sin publiceringspolicy. Skam den som ger sig. I dagens Sydsvenskan (SDS, 14/8, 2017) var det dags att släppa lös det tunga artilleriet i skepnaden av den gamle ärkemarxisten tillika professor emeritus Sven-Eric Liedman. Liedman riktar in sig på kulturvänsterns (vid sidan av GPs ledarredaktör Alice Tedorescu) egen pinata, Anne Heberlein, i en recension av hennes nya bok ”Den banala godheten”. Jag använder citationstecken då en recension kräver åtminstone ett minimum av hederlig uppsåt när man ska förhålla sig till det man önskar bedöma.  Det tar inte många minuter att inse att så inte är fallet med Liedmans partsinlaga. Så, hur tar sig Liedman an sin uppgift att sänka Heberlein? 
Liedmans "recension" kan indelas i princip fyra delar. I den första delen, som utgör mer än en tredjedel av den total textmassan, får läsaren en historisk genomgång av de, enligt Liedman, fyra stora ideologiskt förändringar som skett i Sverige sedan andra världskrigets slut. Syftet är uppenbart att sätta scenen för läsarna, inte minst att dela samhällets aktörer i goda (Kina, socialdemokrati, Sara Lidman, Jan Myrdal, Thomas Piketty etc)  och onda (USA, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Carl Bild, Donald Trump, ekonomer, nyliberalism). När han ändå är igång slänger han även in den svenska nationalekonomins nestor Assar Lindbeck i den senare gruppen. Utvecklingen har uppenbarligen gått från att domineras av demokrater och förkämpar för mänskliga rättigheter, inte minst under det paradisiska tillståndet som kännetecknade 1968 års samhällsdebatt, för att sedan tas över av konservativa, anglosaxiska ekonomskurkar. Man behöver inte vara professor i idéhistoria för att redan här inse i vilket fack herr Liedman avser att placera Heberlein. Det blir man dessutom omedelbart varse om i denna andra delen av texten i vilken Liedman presenterar Ann Heberlein som en av de intellektuella som gripits av den nya flyktingrestriktiva andan, i nära förening med Sverigedemokraterna. Det faktum att den idag kraftigt kringskurna flyktingpolitiken faktiskt är av ganska låg ålder och att det var en S/MP regering som genomförde tillbakagången till den restriktiva flyktingpolitik som rådde i Sverige fram till 90-talet håller Liedman tyst om. I den tredje delen är det dags för operation förminskning av Ann Heberlein som akademiker. Här får vi korthet veta att Heberlein är docent i etik, att hon förvisso gett ut några böcker som är lämpade för en större publik (läs: mindre fina), att de inte var några mästerverk (läs: mer kan man inte förvänta) men att de inte "stack ut från vad som var comme il faut (läs: då visste hon sin plats). Vi får nu för första gången efter 4200 tecken veta namnet på boken som Liedman avser att bedöma, "Den banala godheten". Här får vi dessutom veta att Liedman minsann var först med att använda begreppet "banal godhet". När det nu inte kan råda några tvivel hos någon om vilken ömklig figur Ann Heberlein måste vara (snor gör hon dessutom) är Liedman redo att i textens sista del diskutera det faktiska innehållet i hennes senaste bok i. Så vad får vi veta? Tja, att Heberleins sätt att använda sig av konsekvensetiken när hon problematiserar år av havererad flykting- och integrationspolitik är undermålig, och att hon minsann borde använt sinnelags- och dygdeetiken istället. Liedman förmår alternativ bryr sig inte om att utveckla sitt resonemang på ett sätt som är begripligt. Det stora flertalet av kultursidornas läsare har inte en susning om de här tre begreppen, vilket Liedman självfallet är fullt medveten. Här handlar det om att inpränta bilden av intellektuell överlägsenhet, inte att föra en ärligt menad och upplysande diskussion om hur vi bör förhålla oss till orsak och verkan i relation till de synnerligen svårartade samhällsproblem som Sverige står inför och som Malmöbor upplever varje dag. Liedman erkänner visserligen problemen som följt i den misslyckade politikens spår: hedersmord, våldtäkter, knarkligor och mord på löpande band, men avfärdar Heberleins botemedel, dvs att upprätta grundläggande lag och ordning, som brutala och utan att erbjuda några egna lösningar.  

Jag delar långt ifrån alla av Ann Heberleins åsikter men jag upplever hennes engagemang att försöka bidra till ett bättre samhälle som genuin. Jag blev förvånad när hon meddelade sin politiska kandidatur men kan som politisk aktiv (L) förstå det. Den politiska miljön känns definitivt mer renhårig och intellektuellt hederlig är den som man finner på kultursidorna. Det säger jag med snart åtta års erfarenhet av att ta debatt med Vellingemoderater.

Var i skolan tänker Vellingemoderaterna spara?

Liberalernas 20 frågor till de styrande Vellingemoderaternas kommunbudget för 2017 förblev obesvarade efter kommunfullmäktiges sammanträde den 22 november. 

Debatten igår var en ömklig upplevelse. 

Vellingemoderaterna har styrt Vellinge kommun i över trettio år. Till skillnad från övriga partier har man till sitt förfogande en omfattande kommunförvaltning. Trots det kunde de med Carina Wutzler (m) i spetsen bara besvara oppositionens frågor med motfrågor. Det imponerar föga.

En central fråga som inte besvarades under gårdagen var varför Vellingemoderaterna antar att lärarnas löner, vilka utgör en betydande andel av kommunens utgifter, kommer att stanna på enbart 2% under 2017?

Vellingemoderaterna kunde inte heller svara på vilka besparingar i skolan som kan aktuella ifall lärarnas löner går över den gränsen? 

Liberalerna yrkade i sitt motförslag att kommunen skulle budgetera för större löneökningar bland lärare än vad den styrande majoriteten budgeterat för, det vill säga 3,4% istället för 2%.

Det är inte realistisk att tro att lärarnas löneökningar i Vellinge kommun kommer att stanna vid 2% under 2017 ifall vi ska leverera den kvalitet som vi alla vill ha. Det vet varje förälder vara barn byter lärare för 3:e eller 4:e gången. Malmö kommun är nu ute och dammsuger arbetsmarknaden på lärare. Det driver upp lönerna. Det finns exempel på lärare som erbjuds 5 000 kr mer i månaden för att byta arbetsgivare.

Då återstår bara besparingar. Var i skolan tänker Vellingemoderaterna spara under 2017?

Skillnad på folk och folk i Vellingepolitiken

I samband med kommunfullmäktige sammanträde den 2 november valde Liberalerna och övriga oppositionspartier rösta igenom en återremittering hela kommunbudgeten för 2107 för vidare beredning. Mig veterligen har det aldrig hänt i kommunens historia.

Vad kan få så olika partier att göra gemensam sak mot Vellingemoderaterna? 

Vi är vana att Vellingemoderaterna utnyttjar maximalt sitt informationsövertag i den politiska beredningen. Vellingemoderaterna kan luta sig mot decennier av eget maktinnehav och tillgång till en bistående tjänstemannakår. Man kan säkert finnas liknande situationer i andra kommuner där ett parti dominerar.

Kanske som en demokratisk kompensation för detta så har beredningen av kommunbudgeten under många år varit den att majoriteten, dvs. Vellingemoderaterna, tar fram ett budgetförslag tillsammans med tjänstemännen. Därefter lägger oppositionspartierna sina budgetförslag som tilläggsyrkande på liggande majoritetsförslag. Det är det enda rimliga, då oppositionspartierna inte har tillnärmelsevis de resurser som den styrande majoriteten har. Den nya ledningen för Vellingemoderaterna delar inte vår syn på rimlighet,

I samband med årets budgetprocess så hade man därför beslutat att nu skulle först tjänstemännen ta fram ett budgetunderlag. Därefter skulle samtliga partier, inkl. inklusive Vellingemoderaterna, lämna in sin egna budgetförslag med utgångspunkt från ett och samma budgetunderlag och inom en angiven tidsram. 

I slutet av budgetberedningen kunde vi konstatera följande:

Vellingemoderaterna hade valt att inte följa sina egna regler och lämna in sitt budgetförslag i tid. Det var först efter upprepade påstötningar under de efterföljande veckorna som materialet lämnades ut från förvaltningen. Vellingemoderaterna hade dessutom försetts med ett annat ekonomiskt underlag från tjänstemännen än det som oppositionspartierna fått. Ett av tjänstemännen prognostiserat budgetunderskott i mångmiljonklassen hade "trollats" bort i Vellingemoderaternas tjänstemannaunderlag. Det som är anmärkningsvärt är att det krävdes ett gemensamt möte med kommunens ekonomidirektör för att få detta verifierat.

Det var vad som fick bägaren att svämma över för oss Liberaler. Hur ska vi kunna representera våra väljare på ett bra sätt om tjänstemännen presenterar en version av ekonomin för oppositionspartierna och en annan till den styrande majoriteten? 

Men. det kanske var det som var meningen?